Blev väldigt häpen efter att ha läst bloggar och sett bilder från en cykelsajt. Trots en sommar med utlandsvistelser med cykling i alperna. Enorma kraftinsatser från det ena motionsloppet efter det andra, -så är magarna väldigt protruderande. Vadan detta? Eller är det regnjackor instoppade fram? Det presenteras farthållningsgrupper för snabbcyklister. Det skrivs spaltmetervis om hur mycket de cyklat. Snittider på 31-35 km/h är inget ovanligt, vare sig det cyklats upp- eller nerför. -Och ändå är de inte smala? Tittade på TdF och vad jag såg så var där inga runda cyklister, -inte vad jag såg i alla fall. Men ändå…helt fantastiskt att hålla sådan ork som jag nu har läst, men bilden av runda cyklister stämmer inte i min värld. Jag borde nog skaffa en mage, -tror jag. För allt mitt slit på balansbollen och 100 situps varje gång verkar helt förkastligt när man ser att visst kan man äta mycket och rikligt,och ändå hålla hög kvalité och cykla jäkligt fort. Skit också!
Author: Håkan Dahlström
Kan man blåsa av vägen?
Under helgen var jag och Håkan ute och cyklade. Bokstavligt. När vi kom ut mot Långeberga möttes vi av en fruktansvärd kantvind från väster. Det var jätteotäckt och jag var livrädd för att åka ner i diket. Jag bad till Gud på den sträckan att inte någon lastbil skulle köra om oss. Då hade det vinddraget bidragit till ännu värre vind. Jag var tvungen att parera cykeln och ligga nästintill på sidan. “-Kan man blåsa av vägen,” skrek jag till Håkan som låg bakom.
“-Nä, det har du väl aldrig hört talas om? -Sastre (Spaniens värsting på cykel) väger 2 kg mer än du, tror du att han farit av vägen, på grund av kantvind?”
Jag oroade mig för min vikt på 57 kg och cykelns vikt på 9,5 kg. Jag blev urförbannad på Håkan och det hjälpte mig att kämpa på! Tack Håkan!
Mot Mörarp fick vi så vinden i ryggen. Härligt! Nu var jag inte så gnällig längre. Inte heller när vi cyklade Mörshög mot Rise Kastlösa. Där toppade jag med
57,65 km/h. Sen fick vi vinden från höger när vi passerade Hässlunda. Nu var det till att parera åt andra hållet. Snedseglare har man hört talas om, men snedcyklare? tänkte jag när jag kämpade i vinden. Sen blev det rak motvind hem. Nästan skönt. Då visste man vad man har att vänta sig. 4,3 mil blev det idag.
Vi cyklade på Irland
Att cykla på Irland är kul.
Vi bestämde oss för att hyra cyklar på hotellet som visade sig vara helt gratis. Efter lite finjusteringar och luft i däcken med hjälp av hotellets conciergerie bar äventyret av mot Howth, en liten halvö norr om Dublin. Det duggregnade, men inte som hemma, utan ett fint mistregn som följde oss hela vägen. Cykla i vänstertrafik är att tänka om, men det flöt på fint. Husen längs kusten är verkligen som hämtade ur “Morden i Midsomer”. Trots att det regnar så mycket på Irland så växer det palmer här. Vi stannade på vägen och köpte varsin macka och dricka och stannade till i Howth hamn för att titta på när fiskarna stod och lagade sina nät.
När vi bestämde oss att fortsätta så upptäckte vi en brant uppförsbacke. Det var en fruktansvärd stigning, det var till att ställa sig upp och trampa utav…..!!! Turligt nog höll den inte på i evigheter. Uppe på bergskanten så hade man en fantastisk utsikt över bukten och några klippor som låg utslängda i havet. Vi fortsatte vår cykelfärd uppför. Det kan väl inte bli värre tänkte vi? Jojomensan, vid nästa korsning möttes vi av en backe som sög riktigt. Det gällde nu att hitta rätt i växlarna och kadens för att inte helt tappa sugen. Den var lååång den backen kan jag säga. Men, som vi brukar säga: – Är det en uppförsbacke så kommer det snart en nerförsbacke. Och mycket riktigt. Nu bar det av i 40 knyck-minst, och en jättefin utsikt på vår vänstersida ut över havet och klipporna. På andra sidan tornade sig miljonvillor upp bakom sina murar och inhängnader. De låg insprängda i berget. Vissa av villorna hade hiss upp.Vad vi senare tog reda på när vi Googlade ön, var att trummisen i U2 bor där. Jag känner mig som en U2 stalker. När vi var på Franska Rivieran, utan för Eze -06, badade jag i havet utanför Bonos hus. Och nu har jag cyklat på ön där U2:s trummis Larry Mullen bor. Hmmm…Rock´n Roll!!!!
Vi fortsatte vår färd nu på mer slätmark och nu skulle vi äta lunch i Dublin city tänkte vi. Mot city bar det och det var faktiskt roligt att hamna i världens trafik. Övning ger färdighet. Vi bytte filer och folk var väldigt vänliga och släppte fram oss. Jag kan rekommendera Dublin som cykelstad. Här finns massor av cykelbanor och det är rätt så platt på sina ställen.
Efter summering av vår runda blev det hela 4,3 mil, inte dåligt av lånade hotellcyklar.
Cycle Track Dublin
Det finns cykelbanor i Dublin men du bör vara våghalsig för att köra på dem. Är du dessutom van vid högertrafik blir det extra jobbigt.
Lonely rider
En ensam cyklist som får trösta sig med att inte ha motvind eller uppförsbacke.
It´s all in your head!
Vaknade kl 07 och gick upp och gjorde frukost. Regntunga skyar, 15,5 grader. Det blir till att testa de nya skoöverdragen. Det började precis regna när jag stod färdig att ge mig av. Jag började bli tveksam jag såg ju hur det blåste tilllika. Igår var rundan blåsig, 10 m/s, men det regnade inte då tänkte jag då jag körde. Nu regnade det. Bestämde mig för att träna ändå. Bytte ut cykelbyxor och tröja mot löparbyxor och gympaskor. Keps på. Kommer ut och börjar springa och upptäcker att det inte var så farligt väder ute. Riktigt skönt. Springer en kort runda, 2,72 km och kommer hem och kör ett pass på balansbollen med och utan hantlar samt situps och armhävningar.
Bestämmer mig att nä, -nu jäklar! -Här ska cyklas! -Du bangar ju aldrig annars en vanlig vardag på väg till jobbet i värsta regnet med minusgrader på vintern! -Då bara kör du, Marie! Av med svettiga löparkläder och på med ärm-och benvärmare och nya skoskydden. Är ju rädd om mina Sidiskor och hatar att frysa om fötterna. Börjar köra uppför igenom Ramlösaskogen och över mot Bruces skog. Inte så tokigt, bilar och lastbilar stänker inte så farligt. Möter två herrar efter Vasatorps golfbana. De har motvind. Jag vet vad som väntar efter Mörarp. Det är bara att ställa in sig. Det flyter på och det känns behagligt. Kör inte på tid utan på att jag och Columbus ska komma varandra närmare. Testar olika kombinationer. Sista biten när det är rak motvind ligger jag mest i bocken och filosoferar, – det sitter i huvudet. Man klarar mer än vad man tror. Man ska bara bestämma sig och sen köra. Inte mesa och fega sig. It´s all in your head, blir min slogan för dagen då jag håller blicken fram och ser vägmarkeringarna 3,4,5, 3,4,5 framåt, framåt, snart hemma. -Fan, nu börjar jag bli hungrig! mitt i alltihop. Ställer mig upp och kör några korta intervaller, vill hem nu till te och rostat bröd. -Frukost 2 tänker jag. Mmmm…och snart är jag hemma, jag har tänkt så mycket på mat att jag inte tänkt på hur jobbig vinden är. Skönt! It´s all in my head, tänker jag, hur tanken kan styra människan. Vet att efteråt kommer jag att vara stolt över mig själv att jag gav mig ut och inte lyssnade på mitt hjärnspöke!