Tre analoga kameraklassiker

Först av allt vill jag säga att digital fotografi är en skön utveckling av fotografin. Jag har plåtat analogt tillräckligt mycket för att inte längta tillbaka till framkallningar och mörkrum. Men jag kan erkänna att jag skulle kunna tänka mig att slå till på en analog kamera om jag hittar någon av dessa klassiker till ett överkomligt pris någon gång i framtiden. Det skulle mest vara för känslan av att äga en legendarisk kamera än att plåta så speciellt mycket med den. Givetvis skulle jag ta en eller några rullar med kameran men i huvudsak hade den hamnat på hedersplats i bokhyllan. Nåväl, här är tre analoga modeller som skulle kunna få mig att lätta på plånboken.

Leica M-serie

yeah, i got it!
Photo by *jos*, on Flickr

Jag har inte siktat in mig på någon speciell modell i denna serie men skulle tro att jag vill hamna någonstans kring M4-M7 med en 35mm Summicron eller 50mm Summicron eller Summilux. Det hade varit en härlig kamera att hänga runt halsen och driva omkring på stan med. Givetvis laddad med en Kodak Tri-X film för den rätta Leicakänslan. Det är något riktigt speciellt med en Leica. Jag har aldrig ägt någon men skulle hemskt gärna vilja. I M-serien såklart. Den riktiga Leican.

Hasselblad SWC

20100413-_DSC1548
Photo by Noelas, on Flickr

En Hasselblad SWC med det grymt skarpa Biogon 38mm ger bilder med en lite ovanlig karaktär. Detta är en lite udda Hasselblad men ganska kompakt och rätt rolig att plåta med. Här vill jag stoppa i en finkornig svartvit film. Typ Kodak Plus-X. Med Hasselblad vill jag ha med den svarta ramen när bilderna scannas in. Du kommer väl ihåg de två v:na i vänsterkanten på bilder tagna med Hasselblad? Klassiskt.

Rolleiflex

Rolleiflex 2.8F TLR Camera
Photo by fotoyong, on Flickr

Rolleiflexen är också en kameralegend. Tvåögd, en lins för sökaren och en för filmen. Att plåta med en Rolleiflex gör att man ser ut som en riktig fotograf. Jag menar verkligen en riktig fotograf. Som en fotograf från förr. Rolleiflex lillebror heter Rolleicord men den är bara lillebror och inte aktuell för mig. I en Rolleiflex stoppar man in en rulle Tri-X. Rolleiflex andas reportage och reportage tas med Tri-X. Punkt.

Som en fjärde kameraklassiker på reservplats för inköp skulle jag kunna säga en Nikon F2. Många skulle säkert tycka att Nikon F är den riktiga kameraklassikern hos Nikon men faktum är att jag aldrig gillat den modellen. Jag tycker den är för ful och klumpig. En Nikon F2 är för mig när Nikon stod på topp. Jag har för mig att man med en F2 med motor och den olyckliga kombinationen av för snabb motordrift vald och för långsam slutartid inställd kunde råka ut för att motorn slet slutaren i stycken genom att mata innan exponeringen var klar. Det kan vara en mardröm jag drömt och en Nikonexpert får gärna korrigera mig om jag har fel.

Vän av ordning märker säkert att jag inte har med någon Canon på listan trots att jag är en hängiven Canonfotograf numera. Jag tycker faktiskt inte att Canon har någon riktig analog klassiker. Den analoga Canon jag varit mest sugen på men aldrig ägt är New F-1. Om någon mer eller mindre skänker mig en sådan skulle jag kunna tänka mig att ta emot en.

Du som plåtar analogt idag, var framkallar du filmen och var digitaliserar du dina bilder? Alltså hur eller var scannar du in dem? Kommentera gärna. Jag är nyfiken och kanske fler med mig.

[ad#Postad]

Hasselblad Dixel 2000

På den gamla goda tiden, alltså i mitten av åttiotalet, blev Hasselblad digitala och släppte sin första och enda telefotosändare. Telefoto var alltså lika med att skicka bilder via telefonlinjen. Det var inte lika enkelt som idag men ett överlägset sätt för fotografen att leverera bilder från fältet till hemmaredaktionen. Hasselblad var absolut inte först med telefotosändare men den stora nyheten här var att du slapp kopiera fram en papperskopia utan kunde scanna in bilden direkt från negativet. På köpet fick man möjligheter att även skicka färgbilder på ett enkelt sätt. Det gick att skicka färgbilder även tidigare men att ha med sig ett komplett mörkrum för att ta fram färgbilder på papperskopia på ett hotellrum hörde till ovanligheterna. Oftast var det på större evenemang som exempelvis olympiska spel eller liknande som fotograferna och bildbyråerna bemödade sig att sätta upp ett färglabb. Med Dixel 2000 räckte det att framkalla färgfilmen och det lät sig göras på hotellrummet utan några större problem av de flesta fotografer.

Jag har själv använt Dixel 2000 på diverse resor runt om i världen och det innebar en rätt hyfsad revolution som fotograf att slippa kopiera fram papperskopior. En Dixel 2000 var en ganska tung klump på ca. 12 kg och att checka in den bland bagaget på flyget var inte att tänka på. Det var nästan 100% risk att den kom fram trasig. Inuti lådan satt ett enormt linspaket i glas som vid minsta stöt fick för sig att flytta på sig och efter en sådan flytt var det ganska kört att scanna in några bilder. Således bars telefotosändaren omkring som handbagage och lades med försiktig hand på bagagehyllan inne i flygplanet.

Att sända bilderna med en Dixel 2000 kunde göras antingen analogt eller via ett modem. Modemen på den tiden hade som max den svindlande hastigheten av 9600 kbps (och kostade 25000:-). En svartvit bild tog ungefär 2 minuter att sända och en färg 3×2 minuter. Upplösningen var 1024 eller 2048 pixlar på den långa sidan av bilden. Det fanns heller ingen lagring av bilderna i en Dixel 2000 och således gick det inte att scanna in några bilder i förväg och lägga på lager. Med dagens mått mätt låter det riktigt sunkigt men på den tiden var det verkligen hi-tech. Prislappen låg på ungefär en kvarts miljon kronor men jag är övertygad att många med mig anser den vara värd varje krona.

Det är banne mig tekniskt sett otroligt mycket enklare att vara fotograf på fältet idag än i mitten av åttiotalet…

[ad#ad-2]