Se i bilder. Skaffa dig en ram.

Billboard Ett bra tips om du vill träna dig på att se din omgivning i bild är faktiskt att skaffa dig en gammaldags diaram. De kanske inte är så lätta att få tag på i dessa dagar men om du kommer över en så stoppa ner den i fickan och ha den med dig när du är ute och rör dig. Kanske på väg till jobbet, träningen eller något annat. Plocka upp diaramen när det är läge och håll den på lagom avstånd från ögat och du börjar helt plötsligt se allting i bilder. Variera avståndet så blir det som om du använde olika objektiv. Det är inte jag som kommit på tricket här utan jag fick höra om det redan när jag gick på fotoskola på 80-talet. Men det blir aldrig för gammalt och det är riktigt bra träning i att kunna se motiv ur nästan ingenting.

En licens för moderna tider, Creative Commons

Sedan en tid tillbaka har alla mina bilder jag publicerar på Flickr Creative Commons licensen “Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 3.0” i stället för Flickrs  standardinställning © All rights reserved. Skälet till detta är att jag anser att denna licensform stämmer mycket bättre överens med dagens verklighet vid publicering på internet. Creative Commons licensen gör det möjligt att publicera mina bilder fritt i icke-kommersiella sammanhang så länge jag anges som upphovsman och att det inte sker någon bearbetning av bilderna. Min slutsats är att bilderna då kan användas och komma till nytta i många fler sammanhang. Exempelvis som illustrationer i personliga bloggar eller liknande. Även om man i motsats till mig är professionell fotograf anser jag att licensformen skulle fungera. Bilderna publiceras och sprids och du får gratisreklam som är svår att åstadkomma på egen hand. I kommersiella sammanhang är licensen likvärdig med en fullständig copyright. Då är det du som bestämmer precis lika mycket som tidigare.

 Att risken för bildstölder skulle öka med en Creative Commons licens tror jag är helt fel. De som vill komma åt dina bilder utan att betala för dem kommer att fortsätta göra det oavsett vilken licensform du valt. Och seriösa bildköpare kommer fortfarande att ta kontakt med dig och göra upp om ett pris. Jag har följt ett antal diskussioner med personer som har fått förfrågningar om det är ok att använda deras bilder i olika sammanhang och många agerar på samma sätt vid en förfrågan. De blir smickrade att någon vill använda bilden och ger sitt godkännande för användande nästan oavsett vad bilden skall användas till. Varför då inte redan från början vara tydlig med hur bilden får användas? Ju tydligare desto bättre tycker jag. Av egen erfarenhet vet jag att många av de som kan tänkas använda dina bilder ändå hör av sig i förväg och berättar att de tänker publicera bilden. De agerar på ett väldigt schysst sätt helt enkelt.

 Så våga licensiera dina bilder med Creative Commons licens. Det är den moderna tidens licensform enligt mig och du får mycket tillbaka på nätet i form av tacksamhet och publicitet. Creative Commons finns i ett antal varianter och det är att rekommendera att läsa på om de olika varianterna för att lära känna dem och se vilken som passar just dig bäst.

Trainerträning


Idag var det 3:e gången jag körde på min trainer. Första gången -inga problem. Andra gången -punka på bakdäcket! Sicket slit att få av bakdäcket. Jag höll på att gå upp i atomer. Tur Håkan såg mitt slit och frågade om jag behövde hjälp… men jag försökte faktiskt själv en bra stund innan jag var tvungen att kapitulera. Jag har nog artros i fingrarna Börjar ju närma mig 40. (Får skylla på åldern i detta läget).Ont fick jag i alla fall…

Och idag tredje gången helt ok. Känns som jag ska cykla i sönder trainern och/eller cykeln när jag tar i. Eller att jag ska lyfta, -wrooom! Hur fort kan man köra? Det är svettigt. Men det är bra att vi har uterummet som är kallt nu på vintern. Funderar på ta fram fläkten. Kunde ju vara skönt. Det är också skönt att ta ut sig. Att få trampa utan att ta hänsyn till andra och bilister. Kunna till och med blunda emellanåt. Hänga med huvudet och bara låta benen trampa på- hela tiden-utan paus. Min väg till inre ro.

“Taxen, Taxcen, Taksen, Tacxen -när kommer du?”

Längtar, längtar. Jag är som ett barn inför julafton. Den beställdes igår, -vad tror jag egentligen? Hur lång tid kan det ta med ett paket från Danmark? Jag har planer för vårt uterum…fläkten ska fram, mattor finns redan på plats. Belysning…hmmm, får fundera på det. Går det att cykla i skenet av värmeljus? Höstmys.Handduk på styret. Vattenflaskor fyllda. Den bärbara Macen kan ju få stå på pidestal framför styret. Måste välja filmer…och så var det musik. Dags att se över musikbiblioteket…

Ska bli skönt att få cykla ostört. Utan störande element, det vill säga utan bilar, ovana cyklister, pinnar och löv. Och regn. Och blåst. Att bara få ta ut sig och ligga på max. Tjoho!

-Undrar om någon vill komma över på trainerkväll? Här är plats till en till. Så kan vi ju cykla och snacka -samtidigt.

Fikat står jag för.

Vi cyklade på Irland

Att cykla på Irland är kul.

Vi bestämde oss för att hyra cyklar på hotellet som visade sig vara helt gratis. Efter lite finjusteringar och luft i däcken med hjälp av hotellets conciergerie bar äventyret av mot Howth, en liten halvö norr om Dublin. Det duggregnade, men inte som hemma, utan ett fint mistregn som följde oss hela vägen. Cykla i vänstertrafik är att tänka om, men det flöt på fint. Husen längs kusten är verkligen som hämtade ur “Morden i Midsomer”. Trots att det regnar så mycket på Irland så växer det palmer här. Vi stannade på vägen och köpte varsin macka och dricka och stannade till i Howth hamn för att titta på när fiskarna stod och lagade sina nät.

När vi bestämde oss att fortsätta så upptäckte vi en brant uppförsbacke. Det var en fruktansvärd stigning, det var till att ställa sig upp och trampa utav…..!!! Turligt nog höll den inte på i evigheter. Uppe på bergskanten så hade man en fantastisk utsikt över bukten och några klippor som låg utslängda i havet. Vi fortsatte vår cykelfärd uppför. Det kan väl inte bli värre tänkte vi? Jojomensan, vid nästa korsning möttes vi av en backe som sög riktigt. Det gällde nu att hitta rätt i växlarna och kadens för att inte helt tappa sugen. Den var lååång den backen kan jag säga. Men, som vi brukar säga: – Är det en uppförsbacke så kommer det snart en nerförsbacke. Och mycket riktigt. Nu bar det av i 40 knyck-minst, och en jättefin utsikt på vår vänstersida ut över havet och klipporna. På andra sidan tornade sig miljonvillor upp bakom sina murar och inhängnader. De låg insprängda i berget. Vissa av villorna hade hiss upp.Vad vi senare tog reda på när vi Googlade ön, var att trummisen i U2 bor där. Jag känner mig som en U2 stalker. När vi var på Franska Rivieran, utan för Eze -06, badade jag i havet utanför Bonos hus. Och nu har jag cyklat på ön där U2:s trummis Larry Mullen bor. Hmmm…Rock´n Roll!!!!

Vi fortsatte vår färd nu på mer slätmark och nu skulle vi äta lunch i Dublin city tänkte vi. Mot city bar det och det var faktiskt roligt att hamna i världens trafik. Övning ger färdighet. Vi bytte filer och folk var väldigt vänliga och släppte fram oss. Jag kan rekommendera Dublin som cykelstad. Här finns massor av cykelbanor och det är rätt så platt på sina ställen.

Efter summering av vår runda blev det hela 4,3 mil, inte dåligt av lånade hotellcyklar.